Efter snart 4 1/2 år är jag nu singel.
alltså, inte längre vi, oss, dem.
Utan jag, jag och jag.
"ibland känns det som om vi är mer vänner.."
Jag föll ner på ett kallt badrumsgolv.
Det kändes som om hjärtat slitits ur mitt bröst och krossats i tusen bitar.
som om bitarna låg utspridda på hela golvet.
Mitt hjärta blödde mer än allt det blod det någonsin pumpat ut i min kropp.
"Jag ber dig, jag behöver bara tid, jag har tusen tankar i huvudet, ge mig bara tid att tänka. Jag älskar dig."
Jag ser på honom, det ansiktet jag så många gånger i så många år vilat mina ögon på.
Han ser så annorlunda ut nu, än vad han gjorde för 1 timme sen.
"älskar du mig som en vän, eller som en flickvän? För det är skillnad"
Det uppstår en tystnad men hans blick säger allt.
"eftersom du är tyst tar jag det som att du älskar mig som en vän.."
En svag nickning,
Just där, naken i duschen, sittandes på golvet dog jag lite inombords.
En låga som varit tänt så länge inom mig, den låga som han födde blåstes sakta men säkert ut och dog.
Kvar blev mörkret.
Och jag.
Dagarna passerar.
Allting hänger i luften och jag känner att jag knappt existerar.
Någon säger mitt namn, men jag hör inte,
Kanske vinkar någon, men jag ser inte,
Allt jag hör och ser är han.
Allt jag andas är han.
jag varken äter, sover, gör mina vardagliga rutiner,
För allt jag gjort har jag gjort för han.
"Om du har bestämt dig så ber jag dig låta mig veta, jag har inte mer tid att ge."
När han stiger innanför dörren så vet jag att ingenting kommer någonsin bli som det alltid har varit.
Jag vet när jag hör honom i hallen att allt kommer bli upp och ner.
Och att jag har förlorat honom, men värst av allt.
Jag kan ha förlorat min allra bästa vän i hela mitt liv.
"Jag vill göra slut."
Vad som återstår av mitt hjärta gör ett dubbelslag.
"Då vill jag ha en förklaring varför."
Han rycker på axlarna.
"Det är vad mitt hjärta säger."
"Jag förtjänar att få en riktig anledning."
"Jag fyller snart 25 och känner att jag behöver en förändring i livet för inget händer."
Så då kastar du bort mig? För att du har en livskris?
Bara sådär, som skräp?
Jag försöker få honom att kämpa, men inser att det är lönlöst.
För jag känner inget.
Inget alls längre.
Ksnske har mitt hjärta låst in sig och kastat bort nyckeln så jag slipper känna.
Men varför be honom kämpa när jag inte ens vill själv,
Så efter 4 1/2 år med en underbar person vid min sida står jag nu helt själv,
Med ensamheten.
Och det kan vara något av det jobbigaste jag gjort.
Inte vi, oss eller dem.
Bara jag, jag, jag.
