emsilo

Jag tappar greppet nu.
Mina armar och händer håller inte taget.
Och jag glider.
Glider längre och längre ner i mörkrets håla.

Tröttheten är hela jag.
Den styr mig i ett moln och jag orkar knappt gå.
Maten, näringen, ska ner.
Munnen gör ont.
Men anledning till varför magen förblir tom är inte min muns fel.
Det är allt annat som är.

Jag tappar taget nu.
Och faller.
Förlåt för mig.

Svetten rinner ner för min panna.
Mina kinder, min näsa och nästipp.
Det droppar ner på maskinen under mig.
I huvudet strömmar tankar.
Hur länge.. och hur lite?
Trots att jag är helt värdelös på matematik berikas min vardag med siffror.
Överallt.
Siffror jag aldrig kommer ifrån utan måste uppnå igen.
Eller som mitt motto var innan; ju mindre siffror, desto lyckligare.
Givetvis är det inte sant.
Eller?