emsilo

Detta blogginlägg tillägnas åt min Lilo.
Min klippa.
Följeslagare och trofasta Lilo.
Vad som än händer, vad jag än gör.
Om det är så är misstag efter misstag, så kommer hon alltid älska mig.
För hennes kärlek är villkorslös.

Jag förväntade mig aldrig att jag skulle skaffa hund.
Vi hade flera hundar hemma och givetvis älskade jag dem.
Men en egen hund var ingen längtan.
Så en dag, i ett relativt soligt Göteborg fanns hon där.
Liten och späd.
Osäker men nyfiken.
Jag hatade henne inte.
Jag tyckte inte om henne heller.
Min syster var inne på hunduppfödning och eftersom Lilo, då 8 månader, behövde ett nytt hem så köpte syster henne.
Lilo är en nakenhund.
Och troligtvis den fulaste jag sett, tyckte jag då.
Jag fick ont i magen av hur min syster kunde köpa denna hund, för den var inte ens söt.
Ägaren gav mig på känn att något inte stod rätt till.
Jag har alltid haft något för vibbar runt nya människor, där jag sätter dem i fack (goda, onda, konstiga, krångliga..osv)
Han hamnade i facket konstig.

Lilo följde med oss hem den dagen.
Hon åkte tåg och bil utan att ens bry sig.
Men när hon kom in i vårat hem bröt helvetet lös.
Hon stod i ett hörn av huset och skällde på vem som helst som kom in i rummet.
Jag blev irriterad och ännu mer irriterad eftersom skällandet aldrig tog slut.

Andra dagen i vårat hem började hon vänja sig men det märktes tydligt på henne att hon var avvaktande gällande människor.
Och det förde tankarna till förra ägaren. Hans sambo hade (har?) social fobi.
Något som måste ha smittat av sig på Lilo.
Min syster döpte henne. Fråga mig inte om varför just Lilo men hon hade nog planer på en Stitch i framtiden.
I vilket fall som helst, andra dagen så hade min syster henne i knät.
Hon frågade om jag ville klappa henne. Så vi gjorde ett test.
Min syster satte Lilo i mitt knä för att se hur hon reagerade.
Där satt den fulaste hund jag någonsin sett i mitt liv.
Med stora hasslenötsögon tittade hon tveksamt in i mina.
Jag kliade försiktigt henne bakom örat.
Det var den stunden, när hon tittade djupt in i mina ögon som det sa klick.
Även för mig.

Från det ögonblicket följde Lilo efter mig vart jag än gick.
Stannade jag, stannade hon. Satt jag ner, satt hon i mitt knä.
Sprang jag, sprang hon.
You get the point.
Jag blev mer och mer fäst vid henne och tyckte att hon blev sötare och sötare för varje dag vi lärde känna varandra.
Men så kom dagen då min syster ville sälja henne. För det var hennes hund, men dem fick ingen kontakt alls.
Jag som förnekade under dessa dagar att jag inte tyckte om Lilo fick tårar i ögonen.
Efter många om och men så köpte jag henne av syster istället.

Sedan dess, 2007, har Lilo varit min punkt.
En punkt jag vet aldrig kommer förändras.
Och jag lever i min verklighet där hon aldrig kommer dö.
Aldrig kommer släppa taget om oss.
Och det tänker jag fortfarande göra.
För hon är mitt ljus och min själsfrände.

Det låter knäppt att prata om en hund på detta viset.
Men hon är inte bara en hund, hon är en Lilo.
Den finaste Lilo på denna jord.