emsilo

Soligt och varmt! 32 grader ute på balkongen här! Sjukt, men gissa vem som är "brun" nu?
Trampade på monarkcyklens trampdaler längs strandpromenaden.
Vinden blåste varmt och vagt i håret och runtomkring mig gick hoper av naket folk.
Människor med önskan om att vara brunast och fräschast nu på försommaren.
Jag ser dem, de där smala, perfekta tjejerna. Dem med det tjocka håret,
blond som brunett, übersnygga bikinis som är nyss inköpta, lagom smala lår,
lagom stora ögon, lagom vältränade magar, lagom bränna och lagom vita tänder.
Lagom, lagom, lagom.
Överallt finns de.
Men vart platsar jag?
Jag har inte tjockt hår, inte vita tänder, inte fin bränna och dessutom ingen lagom kropp.
Behöver jag säga att jag är avundsjuk och bitter för att världen är så orättvis?

Jag gled fram med cyklen bakom gallerian, stannade och hoppade av.
Låste monarken och gick vidare in till gallerian för en shoppingrunda.
Jag måste verkligen medge att jag har en grov beslutsångest.
Något som faktstikt är riktigt irriterande. Varför kan jag aldrig bestämma mig?
Kunde inte bestämma vilka shorts jag skulle köpa, om jag skulle köpa
de korta eller de långa, de röda eller de gröna?
Eller kanske de vita?
Och för att inte nämna hur förnedrande provrum är!
I hate those.
Som om mina komplex inte redan tär på mig som de är, att få dem bekräftade framför en detaljerad spegel är
verkligen ingen hit liksom.
Hursomhelst, vidare till beslutsångesten, köpte jag tillslut ett par långa shorts och ett par kora i färgenvitgrönmönstrade.
Jag gav mig iväg för att fika.
Eftermiddagsfikat på egen hand.
Skulle det ens bli av?
Men jo, jag ställde mig vid torggrillen på Varbergs torg och tittade på kulglassarna.
Jaha, där kom beslutsångesten igen, daimglass, som jag så länge velat köpa men aldrig vågat, eller kulglass som jag vet att jag kan klara av.
Det tog mig tjugo minuter innan jag ställde mig i kön.
För att köpa kulglass.
Gick emot min känsla av att skippa mellanmålet helt, men inte när den slog till mig i magen vid tanken på daimglassen. God, I'm so schizo.

Glassen gick ner och "hej vad bra jag är!" så jag belönade mig själv med en cola light.
Åter i värmen strosar jag omkring bland affärerna och fick impulsen av att köpa något riktigt
fint till mamma.
Only one problem, no cash.
Så det blev bara fönstershopping, och sedan cykelfärd hem.

Känner nu att jag samlat på mig endel vätska under dagen.
No good för imorgon är det vägning.
Fuck.

Mammas dag idag, inte bara morsdag utan även mammas födelsedag. Det innebär bakande av tårta och presentöppnande. I år var det bara jag och A som hade köpt paket. Av mig fick hon en woodotandpethållare och av A ett knivsett. Ganska fräckt med tanke på att knivsettet består av en gubbe med knivar i sig. Sadistiskt eller vad?

Varit ute med A idag igen och rastat L. Vi var i affären 4 gånger idag, nu sist för att handla till grillandet som är dagens middag. Det känns som en utmaning att äta potatisgratäng, fast jag faktiskt har gjort det redan på hemmet. Har tryckt i mig en del godisar nu, och glass blev det till mellanmål. En cornetto classico.
Inte mer i en sådan än i en risifrutti.

Imorgon åker jag tillbaka och hur bra känns det på en skala? Well, not that great. Det är alltid tungt första veckan när man varit hemma, sen kommer man in i de rutinerna igen och då blir det lättare. Något som är negativt är att bra människor har flyttat ut från "the clinic". Känns inte så kul liksom.

Idag sov jag i svett, det märkte jag när jag slog upp mina ögon imorse och L började visa att "det är dags att gå upp matte!". Kroppen var dyngsur utav svett. Säkert den som vill bli av med all vätska jag samlar på mig. I hate this. Vill bara vara normal på något sätt. Eller, speciell. Men normal. Och smal såklart.

Nu har jag precis sagt hejdå till farmor som också varit här och fikat sommartårta. Den skippade jag. Det känns lite väl stort just nu. Allting känns i och för sig stort. Jag också.

Ska hjälpa till med grillningen nu och trycka i mig fler godisar.

Idag är det alltså lördag. Har fått 3 gråtattacker idag. En framför speglen, en framför en annan spegel och så en innanför mamma. Life is great!

Men jag har varit duktig idag. Tvättat, hängt och vikt tvätt, varit ute med L på rastrunda (hur mycket kan man älska en hund?), handlat med mamma, tagit kort på en valp åt A och diskat samt tvättat matbordet. Antidepressiva gör susen alltså (ironiton).
Ikväll om ungefär en halvtimme eller så blir det tacos, som jag ska få ner. Oftast känner jag bara för att springa härifrån, till en annan värld där man slipper utsätta sig för svåra saker. Där man får lov att vara feg och vara liten Utan krav. Utan måsten. Utan faror och rädslor. Fast å andra sidan - om det inte fanns några rädslor så hade man inte heller varit feg? Värt att tänkas på!
Har även lovat mamma att baka scones tills hon kommer hem från jobbet. Lagom till eurovision. Vilken skittlävling det är btw.

Nu ska jag hänga tvätt sen hacka sallad och annat skit.

Att vakna upp är nästan alltid lika svårt. Fast inte lika svårt som att andas. Det är snäppet värre. Orkanstyrka klass ett.
Ikväll har jag fallit hårt och skoningslöst. Men jag löste det med återställare som man kan kalla det.

Träffade V idag.
Hon får mig att bli glad och hon är uppskattad.
Känner att hon är mogen på ett speciellt sätt som jag inte känt innan.
Så, det ska jag ta vara på.

L ligger i sängen.
Hon gnäller men vi pratar inte samma språk och jag tvivlar på att det är livsviktigt det hon vill.
Nu har jag fått tyst på henne iallafall.

Umgåtts med E hela eftermiddagen fram tills elva-tiden.
Hon är allt för bra hon.

Jag vet att jag borde kämpa för att bli frisk för deras skull. För livets skull. För allas skull. För min skull. För Ls skull. Men nej, jag tror faktiskt sommaren kommer med mer ont än gott. På liv eller död, vad vet jag.
Om jag inte får fler veckor så kommer jag inte klara det här. Det är jag faktiskt väldigt säker på. Då rasar jag samman. Krasch boom. Död.