emsilo

Att vakna upp är nästan alltid lika svårt. Fast inte lika svårt som att andas. Det är snäppet värre. Orkanstyrka klass ett.
Ikväll har jag fallit hårt och skoningslöst. Men jag löste det med återställare som man kan kalla det.

Träffade V idag.
Hon får mig att bli glad och hon är uppskattad.
Känner att hon är mogen på ett speciellt sätt som jag inte känt innan.
Så, det ska jag ta vara på.

L ligger i sängen.
Hon gnäller men vi pratar inte samma språk och jag tvivlar på att det är livsviktigt det hon vill.
Nu har jag fått tyst på henne iallafall.

Umgåtts med E hela eftermiddagen fram tills elva-tiden.
Hon är allt för bra hon.

Jag vet att jag borde kämpa för att bli frisk för deras skull. För livets skull. För allas skull. För min skull. För Ls skull. Men nej, jag tror faktiskt sommaren kommer med mer ont än gott. På liv eller död, vad vet jag.
Om jag inte får fler veckor så kommer jag inte klara det här. Det är jag faktiskt väldigt säker på. Då rasar jag samman. Krasch boom. Död.