changing chapters
Det har nu gått några år.
År sen jag sist skrev något.
Då jag lät min fingertoppar dansa runt på ett slitet tangentbord.
Jag läste igenom gamla inlägg på denna blogg nyss.
Det stod om mig och Robin.
Jag och han.
Om några av våra svåraste stunder.
Det var nyttigt att läsa.
Än idag är det vi två.
I fyra års tid har jag fått ta del av en fantastisk person.
Och himmel vad man lär sig utav varandra.
Vi har varit nere i mörker, och uppe i ljuset.
Vi har svävat på stora rosa moln.
Vi har grävt förtvivlat i helvetet efter en väg ut.
På vägen har vi hittat sidor hos varandra.
Sidor vi älskar, sidor vi hatar.
Men än idag står vi sida vid sida.
Hand i hand.
Och älskar mer än någonsin.
Jag hade en gång en vän.
Denna vän finns inte längre kvar i mitt liv.
Jag saknade vännen i början, men insåg att jag hellre, inte är vän med
någon som inte vill vara vän med mig.
Denna vän kunde vara mycket älskvärd och vi hade oftast roligt ihop.
Jag såg vännen som min bästaste vän, som någon som jag skulle bli gammal ihop med.
Men människor förändras.
Och dessvärre inte till det bättre..
Det är svårt det där.
Att klippa band till personer man älskar eller har älskat.
När är det rätt, när är det fel?
Och efter 15 år av en fin vänskap kanske det är dags att inse.
Inse att vi längre inte är oss, och det kommer aldrig bli oss igen.
Jag förblir stark i detta.
För jag har aldrig blivit så sårad av en vän förut.
Det ironiska i det här är att vännen antagligen känner likadant.
Därför är relationen infekterad.
Men jag har tänkt mycket och känt efter mycket.
Jag är hellre med personer som bryr sig om mig.
Än med personer som hela tiden överraskar mig negativt.
Så jag klippte bandet, eller kanske var det vännen som klippte?
I vilket fall som helst, I'm better off.
Nog sagt.
Nog skrivet.
Au revoir.
