emsilo

Jag ska fixa det här.

Jag är ju stark.

Jag är den starkaste i världen.

 

Men det starkaste i världen tar inte sönder sig själv.

Så som jag gör.

 

 

Det är bullshit.

 

Jag lever praktiskt taget på jobbet.

Är aldrig ledig.

 

Trött.

Kallt.

Fryser.

Mörker.

Det skulle ju aldrig hända igen.

Det är tragiskt.

Sorgligt.

Patetiskt.

Jag går sönder varje gång.

 

Idag som har varit en positiv dag.

En underbar dag.

Med drömmar.

Med beslut.

Med längtan.

 

Och med förnuft.

För att orka göra allt jag vill måste jag orka.

Orka gör man genom att leva som alla andra gör.

Det vill säga näring.

Ändå gör jag det om och om igen.

Och om och om igen lovar jag mig själv att aldrig göra det igen,

 

Vad är det för fel på mig?

Patetiskt.

2013 ska bli mitt år.

Bara mitt.

 

Det ska bli snygga outfits.

Kombinerat med sexiga flirtar.

Det ska bli alkohol kombinerat med underbara människor.

Även nya människorö

 

Detta ska bli mitt år.

Mitt år att komma på fötter.

Bearbeta och leta.

Leta efter mig.

Mina needs.

Mina hobbys.

Mitt liv.

 

Och jag ska göra det med stil.

Storslaget.

Jag ska bli en succé.

 

2013, bring it on.

Allt är mörkt.

Och jag är inte hel.

 

För den som gör mig hel vill inte längre ha mig.

 

Mitt hjärta är krossat i tusentals bitar.

"Det känns som om jag håller på att gå in i väggen mamma"

Andetagen är så tunga.

 

Jag stänger dörren om mig.

Tittar på min egna spegelbild som stirrar tillbaka.

Ringarna under ögonen vittnar om mitt dåliga leverne.

Dem skiftar i blå och lila.

Ögonen är röda och glansiga.

Mitt hår är slitet och torrt.

Sminket har runnit ut vid ögonen på sidorna.

Det är en trasig tjej som stirrar tillbaka på mig.

Trött och svag.

 

Panikångesten kommer flera gånger per dag.

Då går jag in där på toaletten och gömmer mig för en stund.

Sväljer tusentals tårar och försöker få luften att gå hela vägen ner i lungorna.

Mina försök duger inte.

Och hela dagen går jag runt med magont och smärta.

 

Den där väggen känns inte långt borta.

"Han fick alltid mig att må så himla bra mamma"

"jag vet gumman att det gör ont"

"Det slutar aldrig värka ens för en sekund"

"Men det blir bättre och det går om"

 

Och jag är trött på att höra att det går om.

För just nu gör det ont.

Jag har ingen aning vilken dag det är längre.

Jag måste titta efter nästan varje dag.

Idag är det onsdag.

Det är iallafall vad min mobil visar.

Men för mig hade det lika gärna kunnat vara en måndag, fredag eller 

 någon annan av veckans dagar.

För varje dag är den samma lik.

Sekunder blir till minuter.

Minuter blir till timmar.

Men jag är fast i en evighet.

Varje vaken tid är vad som känns som ett år.

 

Allt känns nattsvart.

Jag tar på mig samma svarta byxor och blåa skjorta varje morgon.

Jag bor i dem kläderna och varvar med mjukisbyxor så fort

arbetsdagen är slut.

Inget ljus i tunnelns slut.

 

Sliten och trött.

Less på Livet.

Offerkoftan är skön och sticks inte.

 

Masken som jag bär varje dag är tung.

Som bly.

Jag är med i samtal.

Men minns inte efteråt vad som sagts.

Jag ler och skrattar.

Men bara på utsidan.

Det händer att jag måste samla mig. Gå undan,

låsa in mig på en toalett och titta mig i spegeln.

För att se om personen jag stirrar på finns där.

Om hon lever.

Men hon är långt borta.

 

Mest av allt vill jag lägga mig under täcket.

Gömma mig.

Och aldrig mer titta ut på världen runt omkring.

För jag orkar inte bära mer.

 

Låten strömmar ur mina högtalare och når mina trumhinnor.

Tonerna dansar i örongångarna och hittar hjärnans minnescentrum.

Medan sångarens röst ekar i huvudet, spelar min hjärna upp alla möjliga bilder.

Precis som en vacker film framför ögonen.

 

Jag fäller tårar.

För att det som en gång var, inte längre är.

 

"i think I'll start a new life, I think I'll start all over"

Och när tonerna dansar i  örongångarna.

Så har även vackra minnesfilmer sitt slut.

 

 

Idag är och förblir en skitdag.