emsilo

Mycket bra humör just nu. Inte deppig. Inte ledsen. Okej att jag fortfarande är ensam. Och att känslan sitter där. Men jag är ändå på bra humör. Lyckades koka ihop middag själv innan. Kycklinggratäng, ris och grönsaker. Mamma gav det mycket väl godkänt :)

Sjunger med i låtar jag lyssnar på och är allmänt sprallig. Det är en sån här dag man ska festa, träffa nya människor och bara charma andra totalt. Because I can?

Och jag inser att ett helvete med ätmonstret i mig är inget alternativ. Livet ska inte vara så. Det ska levas. Inte bara finnas, utan levas ut. För let's face it? Det är faktiskt inte värt det. Jag är medveten om att jag kan ändra mig helt plötsligt och börja skriva tvärtom, men just nu tar jag vara på mina positiva, tillfälligt inprintade tankar i huvudet. I will make it. Som fan.

Nu ska jag fortsätta vara gullig och charmig dagen ut.

 

Så jag har en bild i huvudet.
Hur min kommande tatuering ska se ut.
Ska önska mig den till artonårsdagen.
Både mamma och pappa har sagt
att dem tänker ge mig en.

Fast jag är ingen konstnär så alla
bilder jag ritar blir bara löjliga
och vilken tioåring som helst
hade kunnat rita likadant.
So much for that talent.



Vaknade sent idag.
Kände klumpen i magen
redan vid första ögonblicken.
Men tog mig i kragen, gick ner,
gjorde iordning frukosten och
gick sen ut med de små bebisarna.
Klumpen avtog lite men nu är
den på besök igen.

Jag vet inte vad det är för klump.
Men den är tung.
Väldigt tung att bära på,
och jag har inga muskler att bära med.
Klumpen tror jag tyder ensamhet.
För liksom igår känner jag mig ensam.
Och det spelar ingen roll om
det är 50 personer runt omkring, bara en
eller ingen alls för känslan sitter där ändå.
Som en mur runt omkring.
Spräng min mur?

Nu snart är det dags för lunch;
bakpotatis, keso, sallad och kött.
Relativt nyttigt.
Så det ska gå.

När jag tänker tillbaka
så har jag gjort väldiga framsteg.
Jag kan äta nästan allt (förutom riktigt snabbmat)
utan att bli ångestattackerad varenda gång.
Och jag har solat i bikini i många dagar.
Fast jag mått riktigt dåligt vissa stunder,
då mamma fått vara ett stöd
så har det ändå gått.
Jag lever ju.
Och måste fortsätta leva.
Träna på att intala mig själv att
det här går att bli fri från.
Det här går vägen om jag vill.
Sen måste jag lära mig lita
på omgivningen också.
Men det är väldigt svårt det med.
Det kommer ta sin tid, något
jag måste ha tålamod med.
Tålmodig är dock en svaghet hos mig när
det gäller vissa saker.

"Emma jag förstår att det är svårt,
det har gått så snabbt och hjärnan hänger
inte med då, men lite på oss, vi vill dig väl."


Nu ska jag vara gullig och hjälpa till i köket.

Vad jag är ensam nu :(

Lyssnar på paola - yours to keep.
Påminner en om gamla fester.
Så här ska jag sitta i min ensamhet.
Med musiken.
Och ja.. givetvis en Lilo också.<3

Nu är mina vänner påväg till E-boda.
Och idag har jag hunnit med
att baka två fullkornsbröd och
solat hela förmiddagen, vilket
har lämnat efter sig en ganska
färgstark bränna.
No worry, det blir brunt sen.




Sitter och lyssnar på The Killers.
Och ska göra mellanmål just nu.

Förövrigt är jag ensam.
Eller kanske bara känner
mig ensam? What's the difference?

Mår helt okej!
Varit med mina älsklingsbruds ikväll.
Druckit lite lakritsshots, jordgubbsvodka med
san fransisco drinkmix, and it was good!

Imorgon åker de till E-boda.
Blah.
Om jag kunde följt med :/
It's not fun att vara hemma utan
någon, och veta att dem
har time of their life.
Men hoppas de får kul!

Varit på stan med Elinor idag ändå.
Hon träffade mig efter hennes lägenhetstitt.
Vi hade mysigt med våra slushice<3
Tror jag fått en noja på dem alltså - sjukt goda.

Skulle egentligen hittat en bikini ju,
men ingen i min smak fanns det.
Och när det väl fanns, fanns det
antingen storlek mindre än mig,
eller större än mig. Never enough.

Sitter här nu med en Lilo i knäet.
Hon är trött och vill nog jag ska gå och lägga mig.
Men jag tror jag stannar uppe lite till.

Ätit frukost för någon halvtimme sen
och skickade precis iväg ett mess
till Ellesötan, "följa med in till stan idag?"
Hoppas på det!

Ska träffa K och prata ut som vanligt.
Och dessutom köpa ett par nya
minishorts och om jag hittar -
en billig bikini.

Om 3½ vecka åker jag och mams till Kreta.
Ska bli galet skönt att komma bort härifrån.
Bara få sola, bada och shoppa.
Och så är  det faktiskt första gången jag
flyger utomlands. Annars
har jag bara varit i danmark, like every fucking svenne har.
Jag måste också kolla vart mitt pass
tog vägen som jag tog för över 1 vecka sen.
Skåningen på polisen sa att det
inte skulle ta mer än 1 vecka att få det.
Och btw, så såg man ju inte lite störd ut på kortet eller?
Ingen poser där direkt.

Det går ganska dåligt just nu.
Får knappt i mig allt jag ska.
Vet inte riktigt vad det är med mig.
Aptiten är totally lost.
Vilket gör saker och ting bara ännu svårare än normalt.

"Ni ser mig inte!"
Ni ser inte hur kvällarna täcks av tårar,
eller hur tankarna blixtrar därinne.
Men nu vet ni.
Kan ni då se?




Nu ska jag ringa Elle, hon lär väl inte vaknat än?


UPDATE;
Nej hon kunde inte för hon skulle in och titta
på sin lägenhet som hon ska hyra i höst.
Då får jag promenera ensamen.

Så, nu har jag gjort ny layout på bloggen.
Ganska nöjd.
Men måste dock säga att jag saknar min gamla.
But this one works as well.

Igår var jag och Dan inne och storhandlade.
Jag köpte nog en sådär 9 läkerol askar.
Redan ätit tre stycken fast jag inte alls var sugen
.. får väl snart panikspringa till toaletten?
Fast det är 3 askar läkerol kids,
vilket innehåller bara 15 kcal per styck.
!!! MÅSTE SLUTA TÄNKA SÅ !!!!! :(

Solade igår och idag är jag bränd!
Och aj vad det gör ont att sitta och
att blinka med ögonen.
Till och med bränt mig på ögonlocket?
Bra där Emma!

Mamma och Dan är oroliga.
Jag orkar knappt äta.
Tappat aptiten helt.
Åt inte upp alla mål igår
och åt inte heller upp lunchen idag.
Det tar emot och blir bara svårare att tugga.
Kanske fått någon bakterie?
- eller bara blivit alltmer svagare? :/




Om det bara hade varit annorlunda..

Hans ord dödade mig.
Krasch.
Jagade mig in på toaletten
och ströp mig hårt och skoningslöst.
Om ord nu kunde döda på riktigt,
hade de där definitivt gjort det.



En ny dag imorgon.
Och då får jag äntligen träffa
V igen, underbara V.
Det är första gången hon
kommer hem till mig.
Vi ska laga mat och bara umgås.
<3


Ps; så är det min namnsdag idag!

Och jag kunde inte hindra mig.
Utan gjorde det jag absolut inte fick.
Vilket ledde till panik.
Drama.
Tårar, svett och skrik.

Är förkyld.
Ögonen rinner.
Dagen har bestått av träning, matlagning och rastning av en viss Lilo.
Även legat en hel del under täcket.

Undrar om någon fortfarande ser mig.













Se mig.

Det är fest ikväll tror jag.
Men det är för långt bort.
Och dessutom är jag inte på
något vidare humör för det heller.
Vill mest sitta här, i min ensamhet.
Eller kanske inte ensam.
Men att supa sig full och umgås
med människor är inget som lockar
just nu faktiskt.

Kollade på lite gamla bilder idag igen.

Detta är taget i februari-mars någongång.
Det gör ont i mig att se hur jag kan ha
låtit mig förändras så mycket på bara några månader.
Jag vet att jag var tvungen för att gå en bit
på vägen till det fria, men jag vill hitta ett sätt 
att kunna leva där, där nere igen.
Inte ändan ner, det var inte fint tror jag inte.
Men bara sådär 6-7 steg neråt?
Jag vill :/

Idag har jag ätit godis, och det lär bli mer av det.
Whatever.
Jag ska iallafall börja motionera nästa vecka,
dels promenera men dels simma också.

Har snart läst ut Lisa Jewells - våga flyga.
And I like it.
Så som jag gjort med alla hennes böcker hittills.
Kanske borde jag bli författare?
Katastrof!
Har ingen fantasi.

Ikväll är det tacopaj till middag.
Och just nu vill jag kunna ha en off-knapp.
Eller vaddå just nu?
Det vill jag alltid.
En knapp som gör att huvudet bara får in
positiva tankar och upplevelser.
Och blockar dem onda och dåliga.
Men jag antar att det inte finns några genvägar.

Okej så det är såhär.
Idag var jag på polisstationen.
Inte i något straffande syfte, utan
för att ta mitt pass som jag måste
ha tills jag åker utomlands i augusti.
Han, en skånsk polis, tar två bilder.
Jag stirrar in i kameran och han visar
mig hur passet kommer se ut.
Och inte visste jag att mitt ansikte
var så stort och konstigt.
Jag tänker såhär: mulliga tjejer som har
ett sött ansikte kan leva på det och få vara mulliga.
För dem ser ändå så jävla bra ut liksom.
Men om jag nu inte har ett sött ansikte,
vilket jag faktiskt, helt ärligt, inte har pga
min gomspalt så måste jag vara smal.
För någonstans måste jag ha något att
känna mig tillfreds med. Och att jag har gomspalt,
kan jag inte ändra på just nu,
men vikten kan jag ju ändra på.
Förstår ni mitt argument?



iallafall så var jag rejält nerdeppad då
han visade mig det slutliga fotot.
Fick äckelkänslor som fräte på som syra.
Och jag ville nästan ställa mig och skrika och
låta salta tårar spruta och! Jag ville göra det där,
det där förbjudna som jag alltid ångrar att jag gör.
Men som alltid hjälper.
Ett tag.
Tills det bara blir ett ärr kvar och man hatar sig ännu mer.

Men så gick mamma och jag in på deluxa,
köpte mig en snygg klocka för bara 150 kronor,
och vips så styrde jag tankarna på den istället.
För att inte totalt bryta ihop i psykiskt utbrott.



"Emma, jag ska hjälpa dig gå ner 5 kg:"
Katarina, I "love" you.
Fast jag berättade det för mamma.
Och mamma blev vansinnig.
Förlåt.
Nu kommer du kanske aldrig mer prata med mig.
Men jag önskar att dem förstod.
Så som jag gjorde.
Förstod vad du menar för du menade väl.
Och rätt.
Men du som jag vet att jag måste ner.
Like a drug.

Om en vecka ska jag träffa R.
Och förhoppningsvis är han "ensam".
Well, vi får se hur det blir.

Seriöst,. jag behöver något i min
tillvaro att fokusera på.
Annars blir jag mer galen än vad jag redan är.
Och tro mig, jag är sjukt galen!
Jag behöver något att glädjas åt,
att spendera min tid på, att älska liksom.
Vare sig det är en hobby, person or whatever.
Men jag lyckas aldrig.

För lets face it?
Vem orkar med en som jag.
OCH NEJ!
det där lät som om jag tycker synd om mig själv,
men helt ärligt, det gör jag inte.
Jag inser bara sanningen.
Jag är en realist.
Fast en realist som älskar att drömma.
Men det hör ju inte hit iochförsig.

Och Rikard du ska bli stolt över mig;
Jag är bra.
Jag är vacker.
Jag duger precis som jag är. (det gör till och med ont i magen att skriva det!!)

Jag är lugn
Jag är stark
Jag klarar det här.

Happy now?

Jag är ensam hemma.
Tv:n vittnar om cityakutens kaos.
Idag är det meningen att jag ska
sköta frukosten, mellanmål, lunch, mellanmål och middag själv.
Frukosten gick bra.
Gjorde enligt schema.

Yoghurt, all-bran, hembakat grovt bröd med smör, leverpastej och gurka.
1 glas proviva jordgubb och 1 kopp vaniljte.

Banan gick ner vid elvatiden.

Lunchen tog en timme att göra iordning,

kyckling, couscous och broccoli.

Och sen gick det rätt åt helvete.

Nu är det snart mellanmål.
Bestående av smörgåsrån.
Det klarar jag nog.
Men vad blir det till middag?


I HATE THIS.
CAN'T STAND IT!

Om jag bara kunde krypa ut ur kroppen, byta plats med någon och få leva utan allt det här.
För jag orkar ju faktiskt inte mer.
På riktigt.

Jag var på väg till toaletten men jag vände om.
Är det såhär det ska kännas?
Hur ska jag kunna lita på dem?
Jag var smal innan, nu är jag som ett berg.
Jag är säker på att nästa målet hade varit perfekt.
Då hade jag varit nöjd.

Och jag planerar.
Vågar jag?

De tror allt är så bra.
Bara för att jag inte fäller
tårar lika ofta och för
att jag försöker hålla mig stabil
minut efter minut.
Men de förstår antagligen inte
att jag fortfarande kämpar varje dag.
Fast jag försöker vara mer positiv,
försöker hitta på mer saker om dagarna
och då kanske det inte märks
hur dåligt jag egentligen mår.
Och kanske tror de då inte på
mig när jag faktiskt påpekar det,
för att "nej Emma, du var ju jätteglad idag."
Och då tror dem att man
är ute efter att må dåligt.
Att man säger att man gör det
fast sanningen inte är likvärdig.
Men då har de fel.
Väldigt fel.

Såg att siffrorna stabiliserades idag.
Det var en annorlunda känsla.
En ganska positiv känsla
som gick runt i magen och
jag insåg att jag var lättad.
Det tog alltså stopp tillslut.
Eller är det bara tillfälligt?

Förövrigt har dagen varit meningslös.

Jag går in i den stora lokalen.
Det är kakel överallt och skåprad efter skåprad.
Jag vet vad som väntar.
Och känslan, den vet också likväl som jag.
Att allas ögon kommer få se
något de önskar att de aldrig sett.
Mig.
I bikini.
En överdel.
Följt av en underdel och däremellan en mage (som också kunde varit som två eller tre magar).
Efteråt sitter jag på bussen hem.
Tankarna vandrar till V.
En sak som hon sagt som
jag ofta låtit mina tankar vila på.
"Vi tycker ju om dig vilken storlek du än har, och hur du än ser ut."
Hon sa det som en självklarhet.
Och för henne är det nog så.
Det är ju så vänskap ska vara.
Och ju mer jag tänker på det, ju
mer växer min beundrar för henne.
För henne och de andra som jag borde tackat mer än
jag faktiskt har gjort.
För att de andas och finns.
Finns i min berättelse.
Min livsberättelse.

Nu ska jag gå och lägga mig,
och låta min ögon få smaka på John Blunds
magiska sömnpulver.
För imorgon är en "ny" dag.
Ännu en dag.

Jag får ibland flashbacks
på tider som jag gömt undan
i facket "oviktigt".
Men som sen visar sig vara
viktigt när de återkommer i
mina minnen, då och då.

Idag fick jag en "minnesbild",
ett minne av hur jag
pressat mig själv till att
springa upp och ner i
husets trappor i hopp
om att bli smal.
Och vältränad.
För trappor skulle vara
den ultimata träningen.
Jag kommer också ihåg hur
jag sprang mina rundor runt huset,
(kanske tre stycken)
och att jag inte vågade berätta
för någon att jag gjorde det
eftersom jag skämdes och
kände mig riktigt jävla löjlig.

Dessa minnen
har jag inte riktigt tänkt på.
Det är sådana saker man gör, right?
Men alla gör nog inte så.
För alla är kanske inte sjuka?

Jag minns också hur jag
gick till sömns om kvällarna,
med tårar i ögonen och
hoppades på en önskning.
"Imorgon vill jag vakna upp och vara smal, då ordnar allt sig.
Då är jag perfekt och omtyckt."
Eller la jag mig och tänkte på vad jag
ätit under dagen och planerade
hur kommande dagar skulle se ut.
= no food at all.
Och hade det ändå blivit mat så
var det ett stort misslyckande som
fick tårar att trösta mig in i sömnen.
Och under dessa tider som minnerna visar,
var jag bara 11-12 år.
Tänk att jag faktiskt inte trodde
på det då, vilket beteende det var.
 Att jag trodde det var normalt.
Och tänk att jag tror det fortfarande.

Så jag har tid att göra något.
Och då skriver jag.
För att fördriva.
Att samla sina tankar på
svart och vitt fördriver många minuter.
För det är många tankar.

Idag är det lördag = helg.
Helg = mat.
Alla förknippar helgen med god
mat och gott sällskap.
Och inte minst nu på sommaren.
It drives me kind of crazy.
Fast jag inte nämner det för
dem andra, och dem tror
att jag fortfarande är den där
matglada som äter
sina egna känslor i mat.
För det där var deras bild för två år sen.
Den ville jag ändra på.
Givetvis ville jag dessutom bli
nätt och vacker, som jag
aldrig vågade berätta för Katarina.
"Tror du att du blir lycklig när du är smal?"
Absolut tänkte jag men förnuftet
fick föra sin talan och som jag
dansade med er, i min lögn-dans.
Och det var snabbt i takt.
Det var rytm i hjärta.
En del smärta som stoppades undan.
Från er sida.
I vår fantastiska lögn-dans.
Tills någon trampade mig på tårna,
och någon snubblade.
Någon som jag.

Men jag skulle ändra på eran bild av mig
med min falska, lömska dans.
Jag skulle bevisa att jag kunde faktiskt
bli äcklad av allt som serverades och
att jag inte alls är en glupsk person.
Och visst lyckades jag, trots att jag
nästan dog på kuppen så lyckades jag.
Tills nu.
Som min rädsla sa så kom
den bilden tillbaka till er näthinna,
erat minne och nu är jag tillbaka där jag började.
"Hon som äter för mycket."
Trots att jag bara försöker följa mitt matschema.

Och aj vilken smäll i ansiktet jag fick av mamma.
"Oj du plockade också en stor påse!"
Tack.

Nu är det pajdags.
Och dansstegen har tystnat för längesen.
Musiken kan inte höras.
Men den kommer tillbaka.
Jag tror inte jag tillåter något annat.

Ingen vet egentligen.
Vem jag är.
Inte ens jag själv.

Och ingen vet egentligen.
Vad jag planerar.
Jag planerar med lömska tankar.
Ondskan själv som högsta makt.
Jag ska ner igen.
En vacker dag (eller kanske ful),
ska jag komma dit igen.
Till mitt mål, som de tog.
De tog det ifrån mig, möjligen
med mitt tillstånd men de tog
mitt allt ifrån mig för att göra
den jag var till någon annan.
Någon helt annan.
Någon som inte tänker på siffror eller mat.
Vikt eller kropp.
Bara själ och livets uppgifter.
Och jag tycker inte om det.

Jag var någon innan.
Åtminstone något iallafall.
Nu, vad är jag nu?
Vem är jag nu?
Ingen vet, ingen och jag vet inte.

Jag ska ner igen.
Om jag så ska dö på kuppen.
Så vad är meningen?
Jo, jag är någon.
Något.

För nu existerar jag som en låtsasperson.
Precis som han i Alfons Åberg.
Molgan.
Jag ska kanske kalla mig det.
För visst är jag en fantastisk skådesspelerska.
Jag kan lura.
Lömska mig.

Men att ni inte ser.
Ser det jag känner.
Kan ni inte höra,
höra det jag skriker?

Se mig.
Hör mig.
Känn mig.

För jag trillar snart.
Och kommer inte ta mig upp mer.

Iallafall inte förrän imorgon bitti.