emsilo

Ingen vet egentligen.
Vem jag är.
Inte ens jag själv.

Och ingen vet egentligen.
Vad jag planerar.
Jag planerar med lömska tankar.
Ondskan själv som högsta makt.
Jag ska ner igen.
En vacker dag (eller kanske ful),
ska jag komma dit igen.
Till mitt mål, som de tog.
De tog det ifrån mig, möjligen
med mitt tillstånd men de tog
mitt allt ifrån mig för att göra
den jag var till någon annan.
Någon helt annan.
Någon som inte tänker på siffror eller mat.
Vikt eller kropp.
Bara själ och livets uppgifter.
Och jag tycker inte om det.

Jag var någon innan.
Åtminstone något iallafall.
Nu, vad är jag nu?
Vem är jag nu?
Ingen vet, ingen och jag vet inte.

Jag ska ner igen.
Om jag så ska dö på kuppen.
Så vad är meningen?
Jo, jag är någon.
Något.

För nu existerar jag som en låtsasperson.
Precis som han i Alfons Åberg.
Molgan.
Jag ska kanske kalla mig det.
För visst är jag en fantastisk skådesspelerska.
Jag kan lura.
Lömska mig.

Men att ni inte ser.
Ser det jag känner.
Kan ni inte höra,
höra det jag skriker?

Se mig.
Hör mig.
Känn mig.

För jag trillar snart.
Och kommer inte ta mig upp mer.

Iallafall inte förrän imorgon bitti.