emsilo

Så jag har en bild i huvudet.
Hur min kommande tatuering ska se ut.
Ska önska mig den till artonårsdagen.
Både mamma och pappa har sagt
att dem tänker ge mig en.

Fast jag är ingen konstnär så alla
bilder jag ritar blir bara löjliga
och vilken tioåring som helst
hade kunnat rita likadant.
So much for that talent.



Vaknade sent idag.
Kände klumpen i magen
redan vid första ögonblicken.
Men tog mig i kragen, gick ner,
gjorde iordning frukosten och
gick sen ut med de små bebisarna.
Klumpen avtog lite men nu är
den på besök igen.

Jag vet inte vad det är för klump.
Men den är tung.
Väldigt tung att bära på,
och jag har inga muskler att bära med.
Klumpen tror jag tyder ensamhet.
För liksom igår känner jag mig ensam.
Och det spelar ingen roll om
det är 50 personer runt omkring, bara en
eller ingen alls för känslan sitter där ändå.
Som en mur runt omkring.
Spräng min mur?

Nu snart är det dags för lunch;
bakpotatis, keso, sallad och kött.
Relativt nyttigt.
Så det ska gå.

När jag tänker tillbaka
så har jag gjort väldiga framsteg.
Jag kan äta nästan allt (förutom riktigt snabbmat)
utan att bli ångestattackerad varenda gång.
Och jag har solat i bikini i många dagar.
Fast jag mått riktigt dåligt vissa stunder,
då mamma fått vara ett stöd
så har det ändå gått.
Jag lever ju.
Och måste fortsätta leva.
Träna på att intala mig själv att
det här går att bli fri från.
Det här går vägen om jag vill.
Sen måste jag lära mig lita
på omgivningen också.
Men det är väldigt svårt det med.
Det kommer ta sin tid, något
jag måste ha tålamod med.
Tålmodig är dock en svaghet hos mig när
det gäller vissa saker.

"Emma jag förstår att det är svårt,
det har gått så snabbt och hjärnan hänger
inte med då, men lite på oss, vi vill dig väl."


Nu ska jag vara gullig och hjälpa till i köket.