emsilo

Jag har aldrig tyckt om förändringar.
Trots att jag själv förändrats mer än många andra bara på 3 år.
Men jag tycker inte om när invanda mönster bryts.
När det man är van vid plötsligt blir totalt annorlunda.

Att flytta hemifrån får inte innebära att man är vuxen.
Inte vid 18, nu vid 19års ålder.
Jag vill klamra mig fast vid den lilla tiden.
När man fortfarande är barn i sina föräldras ögon.
Tills man själv känner att nu är det dags att växa upp.

Det är min födelsedag idag.
Men den firas inte som den brukar.
Hade jag fortfarande bott hemma så hade hela familjen kommit upp på morgonen.
Med ljus och paket.
Och otroligt falsk jag-må-hon-leva sång.
Men det var då man visste att det är min dag.
Allt handlar om mig och det är speciellt.

Men nu bor jag hemifrån.
I en lägenhet med en fantastisk sambo och hund.
Och trots hans fina försök att sjunga kl 6 på morgonen blev det ingen speciell känsla.
Nu vet jag vad min syster menar med att det är en vanlig dag.
Och att jag är bortskämd med att det skulle vara något speciellt.
Från och med nu ska jag inte ha den synen på en födelsedag.
Inte längta.
Inte bry mig så mycket.
För jag är vuxen nu.
Och när man är vuxen så bryr man sig inte om födelsedagar.
Jag sitter här ensam på min födelsedag och bara väntar på att dagen ska gå.
Men måste ändå skriva tack till Robin som kom in med ett ljus iallafall.
Det var fint.

Det står kvar, jag tycker inte om förändringar.
Och jag tycker inte om att bli vuxen.
Punkt.

Vi båda sitter i soffan.
Han bredvid mig och jag jämte honom.
Jag vänder mitt huvud och tittar på hans profil.
Han vänder sig också och möter min blick.
"Om du fick önska dig vad som helst, i hela världen, vad skulle det vara?"
Han tvekar inte ens.
"Det skulle vara att du blev frisk.. för du förtjänar inte att ha det såhär."
Tårar rinner ner för mina kinder.
Och han håller mig i sin famn.
Så osjälviskt.
Så vackert.
Och så starkt.

Bland alla kläder och människor händer det.
I de starka ljusen och ljuden runt omkring börjar hjärtat slå hårdare.
Snabbare och det känns som om hjärtat ska slå ur kroppen.
Ovanför halsen är det tomult.
Kaos i varenda tankegång och det blir bara trängre och trängre i gångarna.
De fylls av alla möjliga skräckinjagande tankar.
Andningen försvåras och något stryper nästan ut mig.
Det är då tårarna kommer från ingenstans.
Paniken är som en tvångströja över kroppen och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vart jag ska springa, gå eller stå.
Allt jag vet är att det är kaos.
Oväsen i hela mig.

Hon släpper av mig utanför lägenhetshusen.
Undrar om jag klarar mig.
"Ja.."
Sen säger vi hejdå och hon kör iväg i den röda volvon.
Jag går snabbt in i lägenheten så ingen kan se mig.
Bakom stängda dörrar och slutande väggar ser jag ingenting.
Och jag faller ner på golvet med panik i själen.
Känslan av ensamhet är stor och rädslan är större.
Tårar rinner ner och ger stora pölar som i Alice i Underlandet.
Det blir översvämning men jag har aldrig varit bra på att simma.
Något vasst för att bedöva.
Något att kasta upp igen.
Men jag  vägrar gå där och falla.
Så jag lägger mig ner med täcket som omsluter mig och somnar efter ett tag.
För att sedan vakna helt tom.
Och trött i hela kroppen.
Av en svår strid som precis pågått i varje del av mig.

Han kommer hem och håller mig i sina armar.
Och bara sådär så känns det tryggt och varmt.
Översvämningen torkar ut av hans ljus.
Och andingen är inte lika svår som den nyss var.

Ibland händer det.
Utan förvarning.
Ibland svårare, ibland lättare.
Men det händer fortfarande.
Och jag vet inte hur jag ska stänga av det.
För om sanningen ska fram, så vet jag inte heller hur länge till jag orkar.
Orkar strida i kriget.
Ett krig som aldrig verkar sluta fred.

Jag orkar inte skriva hur själen mår, hur kroppen är eller vad som har hänt de senaste dagarna.
Så jag ska skriva om något som får mig må bra.
Eller rättare sagt, någon.

Hans ögon är blåa.
Hans hår är av den mörka sorten.
Hans ansiktsdrag är vad många skulle kalla de vackraste.
Höga markerade kindben och en smal, söt näsa.
Han bär glasögon och är fantastisk snygg i det.
Det ger en känslan av en nice guy.
Men hans utstrålning säger mer än det.
Att han är omtänksam mot de han bryr sig mest om.
Att han sätter alla andra före han själv.
Det är ju också både positivt och negativt.
När han ler tappar man oftast fattningen och blir svag i alla ben av kroppen.
Glädjen han ger sina medmänniskor är finare än något annat.
Man trivs i hans sällskap.
Och man vill aldrig att han försvinner.

Varje dag skrattar vi tillsammans, mer eller mindre.
Hur uttråkad man än är så ler man ändå.
Det går ju knappast göra annat.
Men det finns fler sidor än så.
Han är en person som ingen viker att öppna sig för.
Jag trodde inte jag kunde öppna mig mer, men varje dag hjälper han mig hitta nya sätt.
Och han hjälper mig också helhjärtat, till skillnad från så många andra, finns han dag och natt vid min sida.
För att låta mig slukas i hans varma famn och lyssna med ena örat på hans stora hjärta.
Han hjärta är väldigt stort.

Hans röst är underbar och likaså hans kropp.
Att känna den mot sig, i alla situationer är det bästa jag vet.
För 14 månader sedan hade jag ingen aning om hur det skulle se ut i framtiden.
Men det jag fått uppleva denna tiden var något jag aldrig kunnat gissa mig fram till.

Många som är tillsammans med någon har kategori: pojkvän och sedan sina vänner.
Inte alla, men många.
Men för mig är han inte bara i den kategorin, utan i många olika.
Han är tillexempel den jag litar mest på, den jag beundrar och ser upp till.
Den som alltid får mig skratta och den som drar mig upp när jag faller.

Han är den man inte vill leva utan.
Och om den dagen någonsin skulle komma, så vet jag ändå att alla minnen som finns med honom, är dem bästa minnerna jag har.
Och det är dem jag alltid komma uppskatta mest.

Han tar mig inte förgivet.
Han frågar varje dag hur jag mår.
Vad jag behöver.
Varje dag ser han till mina behov och jag kan bara hoppas han känner så för mig med.
Vårt band är starkare än eld och vatten, starkare än någon orkan.
För han är min bästa vän.
Kommer troligen också alltid att vara det.
Jag älskar honom.
Och jag är inte rädd för att skriva det.

Det som händer, det händer.
Men jag vet att det är han jag alltid vill vara med, komma hem till och sova jämte.
Det är han.
Ingen annan.

På bloggar står det.
Överallt.
Tjejer som är trådsmala och uppmanar sina läsare (som dem anser är överviktiga)
att skippa maten och bara träna.
Inne i mig gör det ont.
För skadan de gör enorm som dem själva inte kan värdera.
Varför såra alla och sätta spår i själen?
En 12åring som läser deras bloggar har oftast ingen verklighetsuppfattning och tar efter sin idol.

Det gör också ont eftersom jag har varit där.
Jag minns det så väl.
Hon sitter mitt emot mig.
Är ganska rund och har snälla blåa ögon.
Hennes hårfärg är åt det blonda hållet men troligen har hon inte lyckats få det blont för det röda lyser igenom hårslingorna.
Hon sitter med ett papper i handen.
Där alla mina värden är nerskrivna och analyserade.
Jag förväntar mig att hon ska säga att allt är bra.
Att jag inte är det minsta sjuk.
Men när hon ser in i mina ögon ser jag hennes oro.
Och mitt hopp sjunker.
"Vi har fått dina blodsvar nu.. och det ser.. inte bra ut."
Jag säger inget utan bara nickar lite vagt.
"Nästan allt är lågt men något som verkligen bekymrar mig är ditt leverprov."
Hon tar en paus, tittar ner på pappret och sen in i mina ögon återigen.
"Det är riktigt illa Emma, levervärden ska ligga mellan 0,5-0,7.. du har ett på 5,6."
Mitt hjärta pumpar snabbare ut blodet runt i min kropp.
Vad menar hon?
Trots att jag inte kan "läkarprat" och förstår väldigt lite vad provsvar visar, inser jag ändå att det är skyhögt.
Utan en fungerande lever så dör man, så mycket vet jag.
"Du har tur som kom hit just nu, idag, för om 2 veckor så hade du... garanterat varit död."
Jag kan inte andas.
När hon släpper ut mig ur rummet springer jag upp till mitt sovrum.
Ringer mamma och gråter.
Och det är då jag förstår.
Jag är inte odödlig.

Jag minns det som igår.
Och att unga tjejer uppmanar andra att ta efter dem när det gäller deras brutala levnadssätt känns som ett slag i magen.
Det är inte såhär det ska vara.
Samtidigt har jag ingenting att säga till om.

För mina värderingar är inte långt därifrån.
Och jag skäms.

Jag svor på att inte lämna ut några bilder.. inte öppna mig för mycket.
Men det krävs.
Så vad jag kommer gör nu är att lägga ut en gammal bild som är tagen 2007.

Och då var jag odödlig.
Eller?
Inte om man ska ta från vad bilden vittnar.