emsilo

Bland alla kläder och människor händer det.
I de starka ljusen och ljuden runt omkring börjar hjärtat slå hårdare.
Snabbare och det känns som om hjärtat ska slå ur kroppen.
Ovanför halsen är det tomult.
Kaos i varenda tankegång och det blir bara trängre och trängre i gångarna.
De fylls av alla möjliga skräckinjagande tankar.
Andningen försvåras och något stryper nästan ut mig.
Det är då tårarna kommer från ingenstans.
Paniken är som en tvångströja över kroppen och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vart jag ska springa, gå eller stå.
Allt jag vet är att det är kaos.
Oväsen i hela mig.

Hon släpper av mig utanför lägenhetshusen.
Undrar om jag klarar mig.
"Ja.."
Sen säger vi hejdå och hon kör iväg i den röda volvon.
Jag går snabbt in i lägenheten så ingen kan se mig.
Bakom stängda dörrar och slutande väggar ser jag ingenting.
Och jag faller ner på golvet med panik i själen.
Känslan av ensamhet är stor och rädslan är större.
Tårar rinner ner och ger stora pölar som i Alice i Underlandet.
Det blir översvämning men jag har aldrig varit bra på att simma.
Något vasst för att bedöva.
Något att kasta upp igen.
Men jag  vägrar gå där och falla.
Så jag lägger mig ner med täcket som omsluter mig och somnar efter ett tag.
För att sedan vakna helt tom.
Och trött i hela kroppen.
Av en svår strid som precis pågått i varje del av mig.

Han kommer hem och håller mig i sina armar.
Och bara sådär så känns det tryggt och varmt.
Översvämningen torkar ut av hans ljus.
Och andingen är inte lika svår som den nyss var.

Ibland händer det.
Utan förvarning.
Ibland svårare, ibland lättare.
Men det händer fortfarande.
Och jag vet inte hur jag ska stänga av det.
För om sanningen ska fram, så vet jag inte heller hur länge till jag orkar.
Orkar strida i kriget.
Ett krig som aldrig verkar sluta fred.