emsilo

Jag orkar inte skriva hur själen mår, hur kroppen är eller vad som har hänt de senaste dagarna.
Så jag ska skriva om något som får mig må bra.
Eller rättare sagt, någon.

Hans ögon är blåa.
Hans hår är av den mörka sorten.
Hans ansiktsdrag är vad många skulle kalla de vackraste.
Höga markerade kindben och en smal, söt näsa.
Han bär glasögon och är fantastisk snygg i det.
Det ger en känslan av en nice guy.
Men hans utstrålning säger mer än det.
Att han är omtänksam mot de han bryr sig mest om.
Att han sätter alla andra före han själv.
Det är ju också både positivt och negativt.
När han ler tappar man oftast fattningen och blir svag i alla ben av kroppen.
Glädjen han ger sina medmänniskor är finare än något annat.
Man trivs i hans sällskap.
Och man vill aldrig att han försvinner.

Varje dag skrattar vi tillsammans, mer eller mindre.
Hur uttråkad man än är så ler man ändå.
Det går ju knappast göra annat.
Men det finns fler sidor än så.
Han är en person som ingen viker att öppna sig för.
Jag trodde inte jag kunde öppna mig mer, men varje dag hjälper han mig hitta nya sätt.
Och han hjälper mig också helhjärtat, till skillnad från så många andra, finns han dag och natt vid min sida.
För att låta mig slukas i hans varma famn och lyssna med ena örat på hans stora hjärta.
Han hjärta är väldigt stort.

Hans röst är underbar och likaså hans kropp.
Att känna den mot sig, i alla situationer är det bästa jag vet.
För 14 månader sedan hade jag ingen aning om hur det skulle se ut i framtiden.
Men det jag fått uppleva denna tiden var något jag aldrig kunnat gissa mig fram till.

Många som är tillsammans med någon har kategori: pojkvän och sedan sina vänner.
Inte alla, men många.
Men för mig är han inte bara i den kategorin, utan i många olika.
Han är tillexempel den jag litar mest på, den jag beundrar och ser upp till.
Den som alltid får mig skratta och den som drar mig upp när jag faller.

Han är den man inte vill leva utan.
Och om den dagen någonsin skulle komma, så vet jag ändå att alla minnen som finns med honom, är dem bästa minnerna jag har.
Och det är dem jag alltid komma uppskatta mest.

Han tar mig inte förgivet.
Han frågar varje dag hur jag mår.
Vad jag behöver.
Varje dag ser han till mina behov och jag kan bara hoppas han känner så för mig med.
Vårt band är starkare än eld och vatten, starkare än någon orkan.
För han är min bästa vän.
Kommer troligen också alltid att vara det.
Jag älskar honom.
Och jag är inte rädd för att skriva det.

Det som händer, det händer.
Men jag vet att det är han jag alltid vill vara med, komma hem till och sova jämte.
Det är han.
Ingen annan.